Känslan att vilja bort från allt

Det känns som jag bara skriver när mitt mood är nere, men who cares.

Jag e inte nere nu iaf, nu e jag bara filosofisk och även fast jag går under 3D-mästare och verklighetens räddare så går inte allt riktigt ihop.

Fick höra idag att rykte florerar i Sälen att jag mår dåligt och därför fått ätstörningar + träningsnarkomani.

Jag vet inte riktigt, äter man pizza varje vecka, taco johns besök en gång i veckan plus måltider varje dag, hur går det ihop med att vara anorektiker?
Har inte alla dagar som är dåliga? Då man bara känner att släppa loss ilskan, gråta ut eller bara gömma huvudet i kudden och önska att dagen tar slut? Det har även jag,
Men ja jag tränade 3 gånger i veckan på gym... Men vad jag vet är väl det normal träningsdos? Jag har haft en vän som gick på gym 12 gånger i veckan. Där var det träningsabuse.
Nu har jag inte tränat på 5 veckor och jag kan säga att man euforin man kände när man tränade är borta.

----------------------

Namnet på mitt inlägg syftar på lite tankar jag behövde få ut.
Jag har fått höra människor som klagat på att dem vill bort från allt och det förstår jag. Man vill uppleva nåt nytt, slita upp rötterna ur rutinerna och bara njuta av livet.

Men blir allt bra när man kommer långt bort från det gamla?
Jag var relativt trött på Dalarna, Transtrand och såg fram emot att få komma bort. Jag reste över halva jorden till världens modernaste u-land och slog mig till ro i ett futtigt litet rum på ett sunkigt motell.

Kulturella skillnader, annorlunda värderingar, nya vanor och ett helt nytt liv.
Det fick jag.
Jag kunde bli en helt ny person, kunde bli en helt annan Björn Walter.

Men jag blev samma Björn Walter. Samma satiriska, oseriösa, hjälpsamme, udda, galne, liberale, konservativa, känslosamme, envis, blyge, smarte Björn Walter.

Jag behöll samma identitet som när jag for, men blev lite rikare på upplevelser och åsikter.

Efter nu cirka 7-8 månader vill jag bort från mitt amerikanska hem.
Och jag som ändå fick lämna mitt Sälen som jag hade en hatkärlek till, som jag hade längtat efter att få sticka från.

Kanske är det för att ensamheten alltid funnits där, vare sig det varit psykiskt eller fysiskt.
Kanske har den rätta personen i hunnit komma in i mitt liv och fått ner mig på jorden.
Kanske har jag för mycket fritid bara.