Glömda hjältar (del 1)

Jag har precis läst genom mina gamla inlägg och inser att jag verkligen tappat gnistan.
Visst var inlägget med Livebloggen hemma hos Faxel och mina sötnos inlägg oslagbara, men samtidigt känner jag att generellt sett var mina inlägg bättre förr.

Titeln på inlägget har att göra med vänner som man ibland tar för givet, kanske glömmer, men ändå alltid finns där.

Vi kan ju börja med Karin, känd som "O-Unit", "Marit Ann-Ahl Palmebjörk", "Rolf Bohman", "Hästviskaren", "Hon som gillar Frankrike", "Glenn", "Hon som tar bilder", "Den vise Sten", "Rögarn" & "Göteborgs stolthet". Ska sanningen fram är det väl inget av dessa smeknamn som stämmer på min galne vän (mögligtvis Marit) men det har inte med saken att göra.

Karin är "bra", hon kan göra så att tjejer som gillar en blir avundsjuka, hon kan skrika i telefon så man får tinnitus för en sekund, hon kan vara "glad i hatten" på ett mycket "trevligt" vis, hon kan se det fina i min musik trots att det låter som katten stryps, hon håller reda på vilket datum Iron Maiden ska spela (vilket inte jag vet) trots att hon själv inte har biljett, hon har en mycket trevlig kompis som heter Sara, hon skickar videos från skidskolan (som är rated 18), hon pratar med en konstig accent (göteborgska säger dem att det heter...), hon friar till mig på facebook (även fast jag nekade detta så var det mycket fint), hon gillar svarta tuppar, hennes inlägg på min facebooksida (vilket är typ 300st) är underbart roliga att läsa!, hon ska bli min framtid gympartner (om min inflamation försvinner) som ligger i en soffa och äter chips, hon är snyggare än jag vilket gör att jag blir den smarta i gänget, hon har en blogg som är en av dem få jag verkligen försöker följa etc etc

Karin och jag lärde känna varandra våren 2007 och fram tills 2009-2010 har allt handlat om hatkärlek, där det gäller att vara så spydig som möjligt.
Men sen hände något; inte vet jag vad men sen stod vi där, jag och Karin.
Som två rymdvarelser som blivit människor, som ett par stenhårda nudlar som kokats upp o blivit mjuka, som två fulla människor blir bästa kompisar.
Min relation till Karin är kanske lite väl speciell, men jag skulle inte vilja förlora den.
Den betyder.