Det här spelet innan kärleken verkligen börjar känner jag är smått konstig.
Det gäller att få sig själv att spela så svårfångad och vara lite halvt nonchalant för att verkligen få upp den eftertraktades ögon. Men spelar man för mycket, då tappar man glöden.
Och när man kör en Håkan då minskar intresset hos den andra personen avsevärt (eller så blir man en gummiboll likt det M.A.Numminen beskriver i sin känslomässigt starka låt). För alla vill ju bara ha det man kan inte få.
Varför är det på detta sättet?
Okej... nu gick det inte längre, jävla Numminen förstörde denna poetiska stund och jag känner att jag bara vill gå ut och lägga mig snön och skratta.
Hur underbar är inte den känslan då?
Det ska jag göra i sommar, lägga mig gräset och bara spela gitarr och skratta för mig själv, sådär som bara jag kan.
När jag hittade detta blev det hemlängtan lite större men Williams sista kommentar fick mig även att skratta mer. Puss <3
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar