Men har jag fel om jag önskar att du fanns här hos mig?

Det märks verkligen att detta är slutspurten, jag har inte varit såhär slutkörd på hur länge som helst! Ibland undrar jag om det verkligen lönar sig, men ja... det är väl alltid en skrytfaktor med bra betyg i USA. Fast jag är inte så mycket för skrytande... speciellt inte från människor som man knappt känner.

Som en tjej på spanskan "Min kille som jag är gift med är soldat i Irak och får komma hem eftersom han är en bättre soldat än några andra killar". Finns lite konstigheter där.
1. Stolt över att sin kille skjuter ihjäl mer folk än några andra? Vad är grejen med att vara stolt över dem där soldaterna? Jag skulle aldrig vara stolt över att ha en tjej som levde i Mellanöstern och sköt folk för att min regering tyckte det var ett hot därborta...
2. Hon är 21, och dem har varit gifta minst 1 år...
3. Gör detta henne till en bättre person än oss andra? Jantelagen in my heart.

Men mår man bra över sitt liv är det fortfarande acceptabelt. Så länge jag slipper höra om det.

Allt är relativt.

Såg nyss en bild på en gammal polare jag alltid tyckt varit smal. Han stod på en våg där han vägde 90kg. Nu är han ju typ lite längre än mig (typ 1.80 säkert). Sen läser jag kommentarerna när han skriver att han äntligen väger karl. Tycker på nåt vis det är rätt härligt med folk som tycker sånt och ännu roligare är det med kommentarer som "allt under 100 är feminint". Det får en att tänka lite när man inte ens väger 70. Kanske borde jag sluta ta 250kg i bänkpress och satsa på den ultimata ölmagen? När jag tänker efter verkar jag alltid bli dissad för nån kille som är överviktig... fast ja dem är ju mer viktiga än vad jag är så jag fattar väl ändå lite.

Allt är relativt.

Efter att jag "råkade" ge beskrivningen av amerikaner som egoistiska svin till Ryan var jag inte så populär längre. Men dem där pajasarna tror jag är helt bakom flötet för att jag är svensk. Så jävla gött att slippa äcklen snart.

Allt är relativt

Jag håller på att fortsätta mitt sökande för att få en extra nationalitet. Just nu verkar det rätt illa, men jag har nog lite planer. Ska nog gifta mig med en dansk tjej, få danskt medborgarskap, kanske få en unge (fast den måste födas i USA). Därav får ungen tre medborgarskap (man är automatiskt amerikan om man föds i USA. Fatta det liksom... vilken power ungen kommer få!

Mikkel Lakrits Ethan Walter - Mannen utan fruktan och framtid!

Sen ska han bli hockeyspelare, lira i Danmark tills han blir 18, sticka till Rögle i tre år. Sen ska ungen dra till Hartford och spela för Connecticut Whales, sen precis när han ska upp till NY Rangers så byter dem bort han till Toronto Maple Leafs där han gör succé i sju år. Sen tillbaka till Rögle och avsluta karriären.

Sen ska han gifta sig med en holländska som har två medborgarskap (ett i Belgien också) och få en unge med henne. Fatta den ungen då:
Svensk/Dansk/Amerikansk/Holländsk/Belgisk.

Den ungen som kommer döpas till Mads Lakrits Jr Zach Ruud Yver Walter.
Eftersom jag då är gammal ska jag berätta historier om när jag var ung och hade tuffa tider där man fick kolla på 32 tums tv-apparater och liknande scenarion.
När Lakrits Sr avslutat sin karriär som hockeyspelare har däremot lille Jr rocksaga börjat.
När Jr drar till Kanada för en spelning i farsan gamla hockeystad möter han en intelligent fransk-kanadensare som har en rolig accent som han fastnar för.
När jag då blir gammalfarfar åt nästa unge blir den alltså:
Svensk/Dansk/Amerikansk/Holländsk/Belgisk/Kanadensisk/Fransk... galna fantasier jag har.

Jag som bara ville bli dansk...

Allt är relativt.

Imorrn blire fira att terminen är slut, då ska jag och den tyske romantikern Jan ut och käka pizza. Känns ju lite komiskt att läsa hans statusar ibland:
"Sitting in the bathtub with candlelight, headphones on and romantic music...Way to end the first semester ;)"
Men han är en skön snubbe ändå och det är alltid lika trevligt att lägga en pizza.

Allt är relativt